Igår hade Publicistklubben en debatt som blivit lite av en snackis bland journalister. Mer på grund av att folk kallade varandra saker (gubbe, överklassbrud), mindre för innehållet i debatten.

Samtalet handlade om journalister och deras “varumärken”. Ibland kände jag att några av de medverkande blandade ihop korten. Till exempel sa någon att Twitter var till för att bygga varumärken, medan jag snarare skulle jämföra Twitter vid en telefon, och jag har varken en telefon eller ett twitterkonto för att bygga något varumärke, jag har ju dem för att jag vill prata och lyssna.

Det som jag kände var mest brännande i diskussionen är frågan om varför så många unga journalister väljer att profilera sig. Mitt svar på den frågan är att många journalister lever med prekära anställningsförhållanden. På min nuvarande redaktion finns bara en enda person som har en fast anställning. Alla vi andra har tidsbegränsade anställningar. Och en dator håller koll på att vi inte ska jobba så länge att vi omfattas av lagen om anställningsskydd. Det här betyder att alla sägs upp regelbundet och måste hitta nya jobb inom andra medieföretag.

Det nya för journalisten är att hon befinner sig i ett permanent sökande efter ett nytt jobb.

Och det är inte riktigt så att journalistjobb fördelas genom platsannonser. För det mesta vet arbetsgivaren redan vem som ska få jobbet innan ett jobb blir utlyst, och därför gäller det för kåren att brösta upp sig och försöka sticka ut i mängden, så att man blir handplockad. Att så många journalister profilerar sig beror alltså på en anpassning efter arbetsmarknaden. Inte nog med att det blir lättare att bli upptäckt av arbetsgivare, det blir också lättare att få den typ av uppdrag som man själv tycker är kul.

Den ökade profileringen av journalister ska inte sammanblandas med den ökade transparensen som många, bland annat jag, vill skapa. Många använder twitterkonton och bloggar för att allmänheten lättare ska få inblick i arbetet vi gör. På så sätt blir det mer demokratiskt och våra läsare får lättare att förstå varför vår journalistik ser ut som den gör.