Ända sedan jag började jobba som journalist på stora medieföretag har jag med visst äckel betraktat hur det ofta finns någon (eller flera) som inte använder toaborsten och lämnar efter sig bajsrester i toan istället för att göra rent.

Först trodde jag att det rörde sig om en enskild lortpelle. Men under min odyssé genom flera av Sveriges mest förnäma journalistredaktioner har jag insett att detta är ett mönster. Enskilda medarbetare på landets viktigaste och mäktigaste redaktioner vill inte skrubba bort sitt eget bajs från det vita porslinet. Vad säger det om journalistkåren?

Man kan så klart invända att journalister är en stressad yrkesgrupp. Lägg därtill på stressen som kommer sig av att ha osäkra anställningsformer. Kanske är det stressen som ligger bakom? Men jag jobbade en sommar som chefredaktör för Botkyrkas ungdomstidning Shoo. Jag arbetsledde elva 16-åriga skribenter anställda av kommunen. Under en sommar skulle tonåringarna utbildas till journalister och samtidigt tillverka ett magasin från ax till limpa. Jag har kanske aldrig haft ett stressigare jobb än jag hade den sommaren. Och toan var ren. Ingen av mina Botkyrkaungdomar fick för sig idén att lämna skit efter sig under ett toabesök.

De smutsiga toaletterna kan bara förstås ur ett strukturellt maktperspektiv. Vilka är det som de obrydda bajsarna tänker sig ska torka upp efter dem? Jo, städarna. De där kvinnorna och invandrarna som tyst glider förbi med sina städvagnar i våra mediekorridorer. Aldrig under mina år inom public service har jag sett en vit man skjuta på städvagnen.

Journalister, ofta med bakgrund i hem där det fanns bokhyllor med böcker hemma, ofta från familjer med andra journalister i, ofta med goda löner, kan luta sig tillbaka i att städerskan plockar upp toaborsten i vårt ställe. Den här distansen från andra människors verklighet, avhumaniserandet av personer med annan klasstillhörighet eller hudfärg, visar med smärtsam tydlighet varför så många medier idag har svårt att skildra hela verkligheten.

Snälla, använd toaborsten.