Ett nazistparti har kommit in i det Grekiska parlamentet. Jag skakades av den hotfulla stämningen på presskonferensen som partiet höll efter att valresultatet var klart.

Förhållandet till journalister är ett återkommande tema för den moderna extremhögern. Breivik, grekiska nazister och troll på olika nätforum älskar att hata mainstreammedier.

Därför har högerextremister startat sina egna medier. Internet har gjort produktionen billigare och distributionen enklare. I olika nättidningar kan de läsa om sånt som de själva vill läsa. Det rör sig om brott som utförts av enskilda invandrare, eller om personer som söker asyl men som av nätmediet inte anses värdiga. Högerextremister tar dessutom stort utrymme i forumen hos tidigare nämnda mainstreammedier, eftersom dessa platser erbjuder trafik för vilken de kan exponera sina kommentarer.

Den moderne högerextremisten ser sig själv som yttrandefrihetens riddare. Och om man blundar med ena ögat ser det också ut så. De talar faktiskt, vilket är en fundamental del i yttrandefriheten.

Men så finns allt det andra. Mordhot och våldtäktshot mot oliktänkare på nätforum. Journalister anklagas för att vara medbrottslingar när det sker ett hedersmord (och som medbrottsling medföljer självklart också ett straff, men det vill mer rumsrena högerextremister inte prata om). Och framför allt: de egna nätmedierna är stora tystnadsapparater. Nyheter som inte bekräftar den egna verklighetsbilden får inte ta plats.

Kärnfullt uttryckt är moderna högerextremisters syn på yttrandefrihet att de själva har rätt att uttrycka sig, men att andra ska hålla tyst. Nazister och rasister ogillar att bli benämnda för vad de är. De behöver bli inlindade i omskrivningar och försköningar. Inga högerextremister vill vara rasister, de vill hellre vara tempelriddare. Men när de ser sig själva i journalisternas spegel rycker de bort i förskräckelse. Och inför journalistkåren som väckt deras självförakt kan de bara känna hat.