Då var det officiellt!

Den 30 maj har jag äran att få delta i invigningen av HBTQ-festivalen i Göteborg – som en av tre invigningstalare! Som ni kanske förstår är det här stort för mig, att jag ska få stå på en scen framför så många människor och få säga exakt det som jag tror är viktigt att säga. Det är ju också ett erkännande av mitt arbete, att festivalarrangörerna tycker det är bra.

Det är bara tre veckor kvar, och jag har kommit fram till att mitt tal ska handla om ensamhet. Alltså inte att vara ensam rent fysiskt, men den där känslan av ensamhet man får när man befinner sig i rum där normen råder.

Ofta när jag är på jobbet och ser mig om … så märker jag hur annorlunda jag är. Och jag tror att det är en vanlig känsla för normbrytare av olika slag. Många arbetsplatser är märkta av heteronorm och vithet. Inte på ett taskigt eller uttalat sätt, det bara är så.

Det är på grund av de här normativa rummen som hbt-personer arrangerar pridefestivaler. För att skapa nya rum där normen är annorlunda. För att det är så skönt att känna sig omringad av allierade. För att när man alltid sticker ut som annorlunda, så är man också lite ensam.

Jag tror att många av dem som följt mig, särskilt de som läst Respekt eller sett serien Ramp, förväntar sig att jag ska prata om sex- och samlevnadsundervisning eller om skol- och ungdomsfrågor. Nu blir det inte så, men jag tror att talet kommer bli bra.

Inget tillfälle är bättre valt för att prata om ensamhet som när vi samlas för att fira tillsammans.