Tidigt i morse kom nyheten: Sverigedemokraterna var Sveriges tredje största parti, i alla fall enligt den mätning som United Minds och Aftonbladet presenterade. Men den platsen höll de inte i särskilt många timmar, för klockan 09:30 släppte SCB sin opinionsmätning och där var Sverigedemokraterna bara Sveriges sjätte största parti.

Vad var det som hände mellan klockan två på natten och klockan 9 på förmiddagen som skapade detta enorma ras för SD? Hur kunde ett parti gå från att vara trea till att vara sexa på bara några timmar?

Svaret är så klart att det inte hände någonting alls. Vilket får min inre journalistiska varningsklocka att ringa. Anledningen till att SD går från trea till sexa på några timmar är att medierapporteringen hade fel. Antingen första eller andra gången.

Eller båda gångerna.

Oponionsmätningar är ett enkelt sätt att presentera politik. Det är tydliga siffror med vinnare och förlorare. Men kan lätt skapa känslor genom att använda rubriker i stil med ”(S)uccé!” eller ”Kata(s)trof!” och så en glad respektive ledsen bild på partiledaren.

Och självklart är det okej att göra journalistik på det här sättet. Politisk bevakning behöver inte bara handla om politikens innehåll, den kan också handla om partiernas kapplöpning mot makten. Men det är ett problem när medier gång på gång kör ut nyheter baserade på enskilda opinionsmätningar och förhåller sig till dem som om de vore absoluta sanningar.

Idag tackade jag nej till att publicera en debattartikel som handlade om United Minds-undersökningen just för att jag inte tyckte att den som enskild undersökning hade tillräcklig tyngd för att dra igång en debatt. Men en debattartikel om trenderna man kan se i det senaste halvårets undersökningar hade kunnat vara intressant.