Just nu läser jag allt om kärlek av den feministiska tänkaren bell hooks. Hon argumenterar för att kärlek inte är en känsla, men en handling.

Kärlekshandlingen går enligt bell hooks inte att förena med motsatta handlingar som att såra den man älskar. Till exempel kan den som fysiskt eller psykiskt misshandlar sin partner eller sina barn inte påstå att den älskar dem.

För att vara någon som teoretiserar om kärlek är hooks väldigt hård. Hon menar att omhändertagande inte är samma sak som kärlek, och att många av oss som visserligen blev försörjda av våra pappor fick inte någon närhet från dem och alltså blev vi inte älskade av våra pappor. Hon tycker också att vi förtränger att vi inte blev älskade av våra pappor genom att relativisera vad kärlek är, vilket i längden gör att vi själva inte kan älska.

Feministiskt önsketänkande

Det finns många sätt som jag inte håller med bell hooks. Jag tycker att hon önsketänker sig fram till en bild av ren kärlek som kanske inte ens kan finnas. Folk som älskar gör faktiskt illa varandra. Det känns förenklande att påstå att en misshandlande partner inte älskar. Genom att ta ifrån kärleken från misshandlaren och alla andra ”dåliga” män renar hon kärlek från allt det smutsiga som dyker upp när två långt ifrån perfekta personer försöker närma sig varandra.

bell hooks refererar till amerikanska tv-serier om barnfamiljer som löser problem genom att prata med varandra och ge varandra kärlek. Hon menar att så där ska vi ha det. Men jag kan omöjligen se att de här fiktiva familjerna skulle kunna finnas i verkligheten. För mig är det orealistiskt att kräva att familjer ska ha det så här bra. Men bell hooks menar att människor som jag, som tycker att bilden är orealistiskt, är skadade av våra egna familjer och därför inte kan se att det visst är möjligt.

Maktperspektiv på kärleken

bell hooks blir användbar om man vill göra upp med en negativ relation där kärlek varit en sammanhållande kraft. Till exempel kan man använda det mot en pappa som säger ”jag jobbade hårt för att försörja dig, alltså älskade jag dig”. Då kan man svara ”nej, du bara försörjde mig, kärlek fick jag från min mamma”. Om kärlek är en handling så är den mätbar och vem som helst kan inte påstå att den älskar.

Men i en pågående relation blir det svårt att definiera kärleken utifrån fasta ramar. Folk är olika i hur vi ser på kärlek, eller i hur vi ger och tar kärlek. Att slå någon i huvudet med teorier av bell hooks kommer inte leda någonstans. Då är det bättre att inom den egna relationen tillsammans försöka hitta svar på svåra frågor som ”vad är kärlek?” och ”hur ger vi varandra kärlek?”.

Att ha gemensamma svar på de här frågorna kan göra älskandet till något så mycket enklare.

Jag är nyfiken på hur ni ser på kärlek, och kan en pappa älska sitt barn utan att ge närhet?