På World Aids Day för några dagar sedan lade jag och några vänner upp en film på Youtube. Vi ville visa på det knäppa med den lagstadgade informationsplikten som vi har i Sverige.
Jag tycker att alla inblandade förtjänar credd för hur bra de jobbade! Vår budget var noll kronor och alla gjorde det här på sin fritid.
Tine Alavi var regissör och fixade dessutom ljus. Hon är engagerad i det feministiska filmnätverket Effekt och dessutom ordförande för Göteborgs Rättighetscenter.
Alexandra Ekwall fixade ljudet. Hon är till vardags en passionerad lärare på Angeredsgymnasiet.
Filmens stjärnor är Joel Timmerbacka och Julia Ivarsson Gonzales. Julias roll skrev jag specifikt för henne, och det var otroligt att se hur hon lyfte rollen från att vara några ord på ett ark papper. Joel gjorde dessutom en hjälteinsats som hoppade in i filmen bara två dagar innan inspelning, när vi fortfarande stod utan vår motvillige älskare.
Det blev en hel del omtagningar. Roligast var nog inspelningen av den här vinkeln. Tine fick ligga på sängen, bara några centimeter från de hånglande skådespelarna. Allt för konsten!
Själv stod jag för initiativet och manus.
Det är fantastiskt hur folk ställer upp med sin tid och sitt engagemang när man ber om hjälp. Jag är stolt av att vara en del av en rörelse med så talangfulla och empatiska människor!
(Vill ni veta mer om mina tankar kring hiv, som ju föranledde filmen, kan ni läsa en kort sammanfattning här eller lyssna på den här intervjun.)
Jag tycker inte alls att vi skall ta bort informationsskyldigheten.
Det som du tycks missa är: VAR finns det personliga ansvaret?
Jag tycker att alla har ett personligt ansvar. Det är också därför jag är motståndare till informationsplikten som lägger allt ansvar på enbart dem som vet att de är hivpositiva.