Jag är just hemkommen från att ha föreläst på aktivist-konferensen Riv Murarna i Hammarkullen. Det kändes nervöst inför min föreläsning för jag skulle prata om hivlagstiftning och jag ville driva ett normkritiskt perspektiv.

Men jag har aldrig förut föreläst om juridik, och dessutom har jag aldrig sett någon föreläsa om hiv ur ett normkritiskt perspektiv, så jag fick hitta på väldigt mycket från grunden.

Väl på plats kände jag mig bra mottagen. Publiken ställde jättemånga frågor och folk ville vara med och diskutera. Så det här kommer jag att prata om fler gånger!

Här kommer mina huvudpoänger om hivlagstiftning ur ett normkritiskt perspektiv:

1. Med Sveriges världsrekord i att straffa hivpositiva vill vi skydda de ”normala” människorna från de normbrytare som vi tänker oss bär hiv.

2. Vi tänker oss världen som tydligt uppdelad i hivpositiva och hivnegativa, när de flesta i själva verket inte vet sin hivstatus.

3. Det är främst personer som identifierar sig som hivnegativa som sprider hiv, medan personer som ser sig som hivpositiva inte alls sprider viruset i samma utsträckning. Trots detta är det utifrån just vetandet av sin hivstatus som vi dömer personer till fängelse. Svensk hivlagstiftning kan ses som ett förtryck av minoriteter och identiteter.

4. Det finns en hivnegativ norm som säger oss att alla vi möter är hivnegativa tills de berättar motsatsen. Genom informationsplikten har vi befäst den här normen i lag. Lite som om det fanns en lag som sa att alla dina arbetskollegor är hetero tills de berättar motsatsen.

5. Dagens lagstiftning handlar om rätten att få låtsas att vi lever i en värld utan hiv.

Att förklara mina tankar om hiv tar mycket mer plats än en bloggpost. Men på 90 minuter fick jag fram allt jag ville ha sagt, och deltagare berättade att jag sått ett frö och att de aldrig förut tänkt på hiv på det sätt som jag pratat om det!