För två år sedan skrev Jonas Hassen Khemiri en artikel i DN Kultur där han med mantrat ”jag ringer mina bröder” skildrar den inre splittring han upplevde efter att Stockholm drabbats av ett självmordsattentat under julhandeln. Nu har artikeln arbetats ut till en bok.

Hudfärg är ett oerhört känsligt ämne i Sverige, med en tydlig indelning i det uttalade och det outtalade.

Den egna hudfärgen ser man inte mest i spegeln, men i de andras blick, på kollektivtrafiken, i affären eller i arbetsmarknaden. Det finns något där, något knappt märkbart och som inte kan definieras eftersom det sällan sägs ut. Den som just blivit rasifierad får ensam spekulera: är jag bara galen? Fantiserar jag allt det här?

I mina samtal med icke-vita svenskar har jag märkt att den här dubbelheten ofta drabbar oss som rör oss i vita miljöer. Vi som går till arbetsplatser fulla med personer med fina meriter och akademikerfamiljer. Och så utsätts vi för saker. Som ingen vill prata om. Och som man inte själv får nämna eftersom det då blir en skandal på jobbet. Märkliga uttalanden evaporerar i lysrörens sken. På så sätt vet man aldrig: var jag verkligen just med om det här?

I efterhand kanske en arbetskamrat hör av sig. Till exempel när man uttalat att man ska byta jobb. Då får man veta ”det där som hände, det var helt sjukt – jag förstod inte varför ingen sa nåt”. Och då vet man. Jag är inte galen. Jag upplever verkligheten så som den är. Men för det mesta finns bara tystnaden. Bara ens egna två röster. En som säger ”gör motstånd”. En annan som säger ”nu överdriver du bara”.

Jonas Hassen Khemiris nya bok handlar om de inre rösterna med vilka man förhandlar om sin verklighet som icke-vit person i ett stumt samhälle.

Jag tror den här texten fungerar bäst i en uppläsning. Provlyssna på ljudboken här.