Jämställdheten har gått för långt. Det är en ofta upprepad åsikt. Över 55 000 träffar på Google är om något ett tecken på argumentets populäritet. Men när gick egentligen jämställdheten för långt, och vad var det som gjorde att man trädde över gränsen? Häng med i mitt försök att hitta ett svar. Vi ska tillbaka till 1885!

Ett storbråk om äktenskapet rasade i Skandinavien i slutet på 1800-talet, med inblandade storheter som Henrik Ibsen och August Strindberg. 1885 kom debattboken Om äktenskapet, pauperismen och prostitutionen, skriven av läkaren Anton Nyström.

I bokens gulnande och lossnande sidor kan vi hitta tesen att jämställdhet är bra, men att den gått för långt.

Nyström känner sympati för dem kvinnor som kräver sin nya position i samhället. Kvinnor ska inte vara männens slavar. Men när upplysta kvinnor i allt väsentligt börjar likna män, då har det slagit över. Naturen har trots allt skapat män och kvinnor som olika, och olikheten måste kvarstå.

”Hvad slägtets väl fordrar är kvinliga kvinnor”, enligt Nyström. Lite senare i texten inser Nyström att det inte bara är släktet som behöver kvinnliga kvinnor, men också att männen behöver dem. Och vore det inte superdumt av kvinnor att inte ge män vad de behöver?

Hos Nyström hittar vi kärnan i argumentet. Jämställdhet är bra, kvinnor och män ska inte tvingas ha olika positioner i samhället. Problemet är att när vissa kvinnor och män väljer fritt, då suddas gränsen mellan könen ut lite grann, och då har det gått för långt.

Så vad har hänt med argumentet om att jämställdheten gått för långt, på ca 125 år? Vi tar oss tillbaka till nutiden och klickar oss in på högsta träffen på Google för sökningen jämställdheten gått för långt. Vi hamnar hos den idag verksamme debattören Pär Ström.

Två män – ett argument

Också Pär Ström erbjuder en förklaring till varför jämställdheten gått för långt. Att män och kvinnor vill vara jämlika är i sig inte något problem. Problemet är att ”alla ska tvingas att vara likadana”. Könsolikheter motiverar Ström med ”artens överlevnad”.

I en jämförelse med 1885 ser vi att faktiskt ingenting förändrats i argumentet. Problemet med jämställdheten fortsätter att vara upplösningen av de tydligt åtskilda grupperna kvinnor och män.

Så hur ska man tolka fruktan för denna upplösning av könen? Kvinnokampen på 1800-talet krävde trots allt inte att alla kvinnor skulle ha cylinderhatt och mustasch. Lika lite som feministerna på 2000-talet kräver att alla ska bli drag kings som Lady Gaga.

Men en förändrad maktrelation mellan män och kvinnor ger av sig självt en förändring av kvinnligt respektive manligt. Om det idag är en kvinnlig egenskap att tjäna sämre än män, så skulle jämställda löner göra kvinnor till mindre kvinnliga. En rädsla för att den könsmässiga normaliteten ska rubbas på grund av jämställdhet är helt berättigad.

Våra könsroller är under konstant omförhandling, de var det 1885 och de är det idag. Anhängare av en ny fördelning av makt och resurser är direkt inblandade i kampen om könen. På så sätt har jämställdheten alltid gått för långt. Och kommer alltid att göra det.